Lördagmorgon, men nog sjutton väsnades väckarklockan som vanligt! Upp tidigt för att åka till Stora Vika strax norr om Nynäshamn. Fixa matsäck, elda i kaminen för att inte komma hem till ett utkylt hus och rasta hundarna. Från stugan i skogen tar det en och en halv timme att köra till Stora Vika en tidig lördagmorgon. Tvärs igenom Stockholm flyter trafiken vid den tidpunkten. Träningsstart var satt till klockan nio, men vi hade aviserat ankomst till halv tio. Av ren slöhet!!! Men vi var inte ensamma om detta. En av deltagarna hade farit mycket längre än vi för att få en bra träningsdag.

Indelning var redan gjord i grupper när vi anlände och alla grupper var lika stora. Med tanke på att hundarna under dagen skulle kunna vila i bilen fick det bli samma grupp för Gázzi och Násti. Det blåste kraftigt och var risk för regnskurar. Därför var det inget alternativ att binda upp någon hund ute.

Första området låg nere vid hamnen och där var det en viss tidspress, eftersom en pågående räddningshundkurs skulle anlända redan klockan elva. Matte satt som figurant högt uppe i en ställning av något slag och fick hålla i kepsen så att den inte blåste ut i Östersjön! En Schäfer hittade Matte och tog sig upp för den branta och smala metalltrappen. Hur hon sedan lyckades vända sig mitt i trappen och ta sig ner är snudd på obegripligt! I detta område räckte inte tiden för att låta Gázzi och Násti göra något sök.

Efter en matrast flyttade gruppen till det gamla laboratoriet. Här hade nu någon/några initiativrika personer roat sig med att krossa fönster och ta sig in i byggnaden, som är larmad. Som tur var stod en sopborste med skyffel i entréhallen. P. visade sig ha en enastående talang i konsten att snabbt och mycket effektivt sopa ihop och transportera bort stora mängder krossat glas. En del rum måste av säkerhetsskäl stängas till och uteslutas ur träningsområdet. Under den här tvåvåningsbyggnaden ligger skyddsrum och källarlokaler. Mycket bra möjligheter till mörkersök och diverse klurigheter. Bland annat finns här ett stigschakt bakom en rejäl tätslutande plåtlucka.

Násti fick börja och en figurant var placerad i det täta och taggiga buskaget vid sidan av ingången. Den missade Násti först i sin iver att komma in, men hon tog den senare. Inne i byggnaden hade Násti sedan två figuranter i källare och skyddsrum och två i övervåningen. Hon arbetade mycket bra och hade jättefina markeringar. Efter uppehåll under veckan i Finland och ett ganska begränsat sök i tisdags, var hon mycket träningssugen!

Gázzi fick ett annorlunda upplägg där Matte inte fick gå någon annanstans än in i entréhallen! Gázzi fick helt själv gå upp i övervåningen och söka av den. Vid fynd måste Matte kalla in hunden. Likaså i källarvåningen. Gázzi var så snabb i trapporna när hon gick ut att hon slirade på trappavsatserna! Matte bedömde mörkret som tuffast och därför fick Gázzi börja där nere. Hon markerade snart en figurant och när Matte kallade bort henne gick hon och markerade en till figurant nere i mörkret. Duktig Gázzi! I övervåningen markerade hon bara en figurant till en början. Vid ett återsök fann hon nästa. Att hunden kan gå ut och söka självständigt är oerhört viktigt! Området kanske inte är säkrat för att bära tyngden av en människa. Däremot tyngden av en hund på 14.5 kilo.

Senare fick Gázzi en figge i stigschaktet som Matte inte kände till. Vare sig schaktets existens eller att en figge låg där. Gázzi stod och skällde rakt in i väggen i ett helt mörkt rum! Matte upptäckte att en boardskiva stod tätt mot väggen och drog undan den. Där bakom var luckan till schaktet gömd! Där inne satt figgen! Problemlösning! Jätteroligt!

När Násti fick samma lega blev inte effekten likadan eftersom Husse kände till dess existens. Násti hade inte heller några problem att hitta denna figge.

Som avslutning på dagen åkte Husse, Matte och J. upp till cementfabriken igen. Där fick Gázzi och Násti varsitt litet frisök och J. fick gå "vindstig" med sin nybörjarhund.

Dagen avslutades för några av deltagarna med en klassisk "Daisy-middag" på väg norrut.¨

l 

Matte har inte kunnat låta bli att fundera lite över ett av fynden i laboratoriebyggnaden. Det rör sig inte om ett figurantfynd utan ett fynd av helt annat slag. I ett av rummen, med ett uppbrutet fönster på glänt, stod några packade flyttkartonger. En del av innehållet var uppackat och kringstrött i rummet. En kartong innehöll husgeråd och andra innehöll prydnadsföremål av olika slag, tavlor och föremål av mer personlig karaktär. Mycket var prydligt inslaget i tidningspapper daterat 2004. Ett mycket gammalt makulerat körkort tillhörigt en man född 1926 låg på en uppbruten sekretär. Han var fotograferad i uniform och fotot såg ut att vara taget under kriget. I ett annat rum låg gamla fina möbler staplade och slängda. Möbler från slutet av 1800-talet eller början av 1900-talet.

I denna övergivna och allt mer demolerade byggnad förvaras uppenbarligen ett dödsbo eller delar av det. Även dessa föremål som representerar någons liv, håller nu på att gradvis förstöras. De kommer inte att dyka upp i Antikrundan som kärleksfullt vårdade släktklenoder. Minnande om de människor i vars liv de fyllt viktiga funktioner.

Man hinner tänka många tankar när man ligger figurant i ett kolsvart skyddsrum.

l