I eftermiddags gick vi Älgebyrundan för första gången på länge. Det kändes bra. Det är en runda genom vårt område samt angränsande stugområde, upp till sjön Hoven och längs med sjön en bit. Sedan ner från sjön och hem. En omväxlande promenad som bjuder på både bebyggelse och lite skog vid sjön.

Eftersom det bor rätt många hundägare i sådana här områden är det en bra träning att möta andra hundar. Flertalet hundägare har hundarna kopplade längs vägarna, vilket jag tycker är skönt. Det är inte mycket trafik, men en del har i gengäld väldigt bråttom........ Alla hundar är inte heller kul att möta lösa. Några Karabascher har skrämt upp många, genom att vara lösa och vakta på eget initiativ. Både människor och hundar har tyvärr råkat illa ut. Åtskilliga polisanmälningar har inte lett till något positivt för övriga boende desvärre.

På hemvägen fick Násti vittring av Husse som kommit hem när vi var borta. Hon gick på tåspetsarna och kunde inte hålla tyst.

Dagens träningspass alltså!  Så fort hon skällde tvärvände vi och gick bortåt. När hon gick lugnt med bra kontakt, fick hon beröm och en liten godis. Då vände vi hemåt igen, men så snart hon skällde vände vi helt om. Alltså: skäller man kommer man aldrig hem till Husse. Detta upprepades åtskilliga gånger, till dess hon kunde gå hemåt, med Husses vittring i näsan och vara knäpp tyst! Inget gnäll tolererades heller!Först när hon kunde närma sig Husse, som stod och klöv ved, utan att låta eller dra i kopplet, fick hon gå fram och hälsa. Sista biten hem blev så att säga en promenad med ständiga förhinder.

Gázzi som inte skäller i den situationen, undrade nog vad vi höll på med! Men varje gång Násti fick godis, fick Gázzi godis, så hon hade nog inga invändningar!