Lapska Vallhundarna / räddningshundarna

Gázzi Násti Modji Aili

HUNDDAGBOK  

 

TISDAGSTRÄNING

2008-07-08

I kväll var det träning i ett sandtag och vi var fyra förare med hundar. Eftersom vi har en del olika områden att träna på, så går det en tid emellan de olika besöken på respektive område. Ett sandtag är en plats där utseendet växlar en hel del från träning till träning. Jättebra! Då blir det som ett halvnytt område från gång till gång! Räddningshundar och deras förare vill ha förändring. När allt blir gammalt och vant i träningen blir vi, både hundar och förare, lätt slarviga och lite blasé. Man skärper inte till sig lika bra som när området är okänt. Hundarna kan vänja sig vid att figuranterna ligger i samma gamla vanliga legor. En bra räddningshund är en nyfiken hund! En hund som blir taggad när den träffar på något nytt och okänt. En hund som alltid måste bekanta sig med ovana saker för att komma över en osäkerhet, blir aldrig en bra räddningshund. Detta är inget man kan träna in på sikt. Det måste finnas med vid leveransen så att säga. Men man kan behöva väcka en talang som finns där, utan att hunden fått chansen att visa det!

När vi kom till sandtaget i kväll var en liten del av området helt förändrat. "Det här måste vi kolla extra noga" tycktes hundarna tänka. Rätt inställning mina fyrfota vänner!

Först fick den fullständigt outtröttlige C. göra sitt sök. Han bara springer och springer och springer och.....hela tiden med näsan påslagen! Fort går det som bara den, men han har hela tiden kontakt med sin husse. Numera. En lång period med endast vindstigar har fått ordning på honom. Nu är det mestadels tomsök vid frisöken. Men efter ett mycket imponerande frisök, där hunden bara jobbade och jobbade i sandhögarna, tyckte Matte att han kunde få en figge allra  sist i det jättestora området. Egentligen var det nog rätt onödigt, eftersom C. är fullständigt nöjd bara han får vara ute och söka! Länge!

Gázzi började kvällen med att först få igång sin dotter på ett  tokrace i sanden! Sedan rulla sig och därefter springa i gegga och sedan i sand. Hon såg ut som om hon hade stora bulliga tofflor på fötterna! Jätteroligt! Husse och Matte kom lite innan träningskompisarna och lät därför hundarna ha lite kul först.

Gázzis sök blev ett stort frisök runt större delen av området. En figurant högt upp i varsin maskin med transportband. En figurant på slutet i medvind bakom några storsäckar mot en slänt. Vittringen från de två höga figuranterna blev knepig. Dels stod maskinerna relativt nära varandra, dels stod maskinerna väldigt högt upp i området. Vittringen kom att slå ner långt bort och framför allt rakt nedanför en hög lodrät vägg av sand med ett stort och farligt överhäng. Något nervöst när man har en våghalsig och smidig hund. Men Gázzi konstaterade klokt nog att hon måste söka sig en annan väg upp till maskinerna. Där löste hon uppgiften mycket bra. Till den ena figuranten lyckades hon ta sig upp genom att vräka sig upp på en spetsig, brant, flera meter hög sandhög. Därifrån hoppade hon upp på transportbandet och stod där och skallmarkerade.

Násti fick ett likadant sök och hon gjorde exakt likadant som sin mamma. Bortsett ifrån att innan hon tog sig upp på sandtoppen och hoppade in på bandet, försökte hon klättra upp i själva maskinen... men det gick faktiskt inte. Till Nástis stora förvåning!

Sist av alla fick junioren T. göra ett ID-sök. En person lämnade sin keps till T:s förare som lät T. lukta på den. Tre figuranter ställde sig på var sin sida av en byggnad. T. fördes kopplad framför alla figuranterna och nosade snabbt av de två första utan att visa något intresse alls. När han kom till den tredje hoppade han upp och knuffade till honom i bröstet. Rätt! Där hörde kepsen hemma!

Det är helt enkelt otroligt vad en hund kan klara av!